Din varukorg är tom.
Jag tillsammans med mina kollegor Shambu, Lekh Bhardur, Subash, Shailesh, Sardha och Shashi från MADE-Nepal. Foto: Nikolina Stålhand/IM

Tolv lärdomar från Nepal

23 december 2017

Det har nu gått några dagar sedan jag återigen landade på svensk mark. Även om det stundtals känts som att tiden har gått långsamt så känns det märkligt att det var sommar när jag sist var i Sverige. Hur som så har dessa fyra månader varit såväl roliga och spännande som utmanande och stundtals jobbiga. Det är svårt, om inte omöjligt, att i ett inlägg sammanfatta allt som hänt de senaste sexton veckorna. Istället tänkte jag göra det som är lite av min specialitet – en lista. Så här kommer nu tolv punkter över sådant som jag inte visste när jag satte mig på planet mot Kathmandu i slutet av augusti, men som de senaste veckorna blivit vardag för mig.

• Nästintill orimligt tidiga morgonvanor - även för en morgonmänniska som jag som brukar vakna runt 06.00-tiden. Detta fick jag snabbt erfara då sonen i huset frågade om jag ville med till ett tempel i bergen på min första lediga lördag. Jag sa såklart ja och frågade vilken tid han tänkte åka. "På morgonen, 05:00 ungefär”. Innan jag kom in i rutinen att också vakna galet tidigt så fick deras morgonvanor mig ibland att framstå som en sjusovare!

• Lunch äts vanligtvis vid 09:30. Kanske inte så konstigt om en varit uppe sedan tidiga morgonen och bara druckit sött te, men jag hade under hela min vistelse lite svårt att trycka i mig massa ris redan så tidigt. 

• Inga skor inomhus, inte ens på jobbet där de flesta gick barfota eller i tofflor. Kändes lite konstigt första tiden, inte minst i möten där folk ibland bar skjorta och kostymbyxor. 

• Helgen är på de allra flesta arbetsplatser begränsad till lördagen. På söndagar jobbar så gott som alla precis som vanligt.

• Det anses inte otrevligt att prata på lokala språket trots att alla (jag) inte förstår. I Sverige hade nog de flesta övergått till engelska, men på kontoret i Nepal gällde inte detsamma. Även om det innebar att jag fick försöka lära mig språket så gott jag kunde så var det ibland också rätt frustrerande.

• Barn får inte sitt slutgiltiga tilltalsnamn förrän hen ska registrera sig för skolan. Ett födelsenamn bestäms visserligen vid en ceremoni efter elva dagar, men detta namn används inte som tilltalsnamn. Jag fick fler än en gång frågan om jag visste något fint namn till kollegors barn som ännu inte bestämt vad deras barn skulle heta.

• Smeknamn baserade på egenskaper eller kroppstyper är ett tecken på omtanke - även om du blir kallad "Moti" vilket betyder att någon är tjock. Jag blev mycket nöjd över det smeknamn jag fick av en kollega - Maya, vilket betyder kärlek. 

• Mat är extremt viktigt och att dela med sig av mat är om möjligt ännu viktigare. Lagar en mycket mat så delar en med sig till grannarna i huset (kollegorna tyckte med andra ord att det var mycket märkligt att jag knappt vet namnen på mina grannar i Stockholm). Och jag vet inte hur många gånger om dagen jag fick frågan (alternativt teckenspråksvarianten från föräldrarna i mitt hus som inte pratade engelska) om jag var hungrig. Att lära mig säga "nej tack, jag är mätt" var något som jag fick plugga in snabbt. 

• Färgglada hus i alla regnbågens färger. I Nepal är folk inte rädda för att använda både en och fyra färger på sitt hus. Att se hus målade i randigt, rutigt eller täckt av prickar är inte något udda inslag utan kan ses lite överallt. I början kändes det nästan lite som att gå runt i en sagovärld.

• Niko betyder bättre. När jag sa att jag ofta kallas Niko eftersom mitt namn är så långt fick jag höra att Niko är ett ord på Nepali. Höll tummarna att det var ett positivt ord och blev glad när jag fick veta att Niko betyder bättre. Därför finns det i Chitwan ett barnsjukhus som är döpt till just Niko - för att barnen ska må bättre.

• Det är inte ovanligt att bli inbjuden till folk lite titt som tätt (eller att folk kommer och hälsar på genom att banka på ens dörr – även om klockan är 06:30 en lördagsmorgon…). Det hände flera gånger att jag ,när jag var på väg hem från gymmet i svettiga kläder, blev inbjuden till grannar på te, middag eller att delta i någon religiös ceremoni. Tror att jag varit hembjuden till fler människor under mina månader i Nepal än jag var under mina år i Kuala Lumpur och London tillsammans.

• År, månad och datum följer inte samma kalender. När jag sa att det är slutet av september år 2017 så sa nepaleserna att det är början av ashoj år 2074. Det blev med andra ord ibland lite förvirring när jag sa att jag skulle stanna i Nepal till mitten av december.

Förmodligen är denna lista långt ifrån komplett och jag misstänker att mycket av det jag i början höjde på ögonbrynen åt var sådant som jag i slutet knappt reflekterade över. Hur som så har dessa fyra månader varit otroligt lärorika på så många olika plan – kunskapsmässigt såväl som mentalt. Har lärt mig allt från att förstå hur globalt utvecklingssamarbete kan fungera i praktiken till att bli bättre på att hantera tristess och ensamhet.

Exakt var och hur jag ska använda dessa erfarenheter är inte helt spikat, men planen är att hålla mig inom Europas gränser det kommande året. Kommer nu att sluta blogga här, men om någon skulle vara intresserad av att följa min fortsatta resa så är ni varmt välkomna att kika in min privata blogg på www.nikolinastalhand.wordpress.com.

God jul och ett gott nytt år!