Din varukorg är tom.
Med hjälp av startkapitalet ska "Las Luqueñas" väva och sälja bland annat traditonella blusar. Fr. vä: Dora Campa, Josue Tzunun, Mercedes Catu, Marta Vicente, Elin, Angelina Musia, Claudia Jacinto, Wiliam Pichil, Floridalma Raxtun.

¡Las Luqueñas!

6 december 2017

För någon vecka sedan var jag i El Salvador för att tillsammans med IM:s partnerorganisationer, både från Guatemala och El Salvador diskutera hur arbetet har gått, vad som kan förbättras och vad vi ska jobba med under dom kommande åren. I mindre grupper skulle vi diskutera olika frågor och sedan presentera slutsatser och gruppens infallsvinklar på temat inför dom andra. En av frågorna var: ”Vad kan vi förändra inom dom närmsta 5 åren?”. Det kanske låter pessimistiskt, men jag hann tänka tyst för mig själv att ”ja, det blir svårt att ändra på hela världens historia, krossa patriarkatet och förändra alla människors attityd och mentalitet på 5 år, det blir nog lite tight med tid”. Vi tittade upp på varandra i grupp tre när Lucrecia hade läst klart frågan, Ruth reste sig upp från hängmattan och Carina tog upp ett stort papper och bredde ut över bordet.

I fredags var jag och min kollega Marta Alicia ute i fält igen. Den här gången skulle vi åka till San Lucas Tolimán, ett par mil och ett par timmars resa bort från Panajachel, för att träffa en lån-och spargrupp som skulle få ta emot ett startkapital och material till deras nystartade vävinitiativ. Första biten åkte vi i en mindre minibuss som är ett vanligt transportmedel här. Det är otroligt hur många människor, och ibland även djur, som får plats i en minibuss. Landskapet runt omkring sjön är nästan overkligt vackert och en bussresa här blir nästan en religiös upplevelse. Men det var det inte i fredags. Kanske är det för att många skolor har stängt för jullov vid det här laget, eller för att jag har blivit mer medveten och uppmärksam. Jag såg inte utsikten den här gången. Jag såg flickan som kom fram och sålde armband och nyckelringar innan bussen skulle gå, jag såg barnen som släpade på skoputsarlådor och jag såg pojken som jobbade på bussen när han vinkade hejdå till sina kompisar då vi rullade iväg. Och från bussfönstret såg jag barn som var påväg till eller från jobbet bärandes på en machete större än dom själva, eller stora pinnar som staplats och bundits ihop med rep som knyts i pannan för att kunna bära större mängder. Man ser knappt deras kroppar för all ved som dom bär med hukande ryggar. 

I Guatemala är barnarbete en verklighet för alltför många barn. Nästan hälften av alla barn lider av kronisk undernäring och siffrorna som visar på mödra- och barnadödlighet ligger på nivåer som kan jämföras med de allra fattigaste länderna i världen.

Halvvägs framme är det dags att byta transportmedel och jag betalar pojken som vant ger mig fyra mynt i växel på min tio-sedel. Vi fortsätter resan i pickup. Det är otroligt hur många människor, och ibland djur, som får plats på ett flak på en pickup. Det går långsamt och den bitvis asfalterade vägen är full av stora hål och gropar. 

Guatemala är ett medelinkomstland men trots det lever över hälften av befolkningen i fattigdom och nästan en fjärdedel i extrem fattigdom. Guatemala har ett av världens lägsta skatteuttag och dom offentliga utgifterna är låga. Mest utsatta är de underprioriterade människorna på landsbygden som till största del är ursprungsbefolkning. Korruptionen och den nästan icke-existerande tilliten till staten skapar stora problem. Guatemala är rankat 127 av 167 länder enligt TI:s korruptionsindex.

Till slut är vi framme, bara nästan en timme senare än planerat. På fredagar är det marknadsdag i San Lucas och man kan köpa precis allt som man möjligtvis kan behöva där. Frukt och grönt, kött och fisk, möbler, medicin, leksaker och kläder för att bara nämna en del av det som marknaden erbjuder finns där. 

Den informella arbetsmarknaden i Guatemala är en väldigt stor del av landets ekonomi och minst tillgång till den formella arbetsmarknaden har kvinnliga ursprungsbefolkningen. Det finns enorma sociala och ekonomiska klyftor och inkomstklyftorna är bland de största i världen där de värst drabbade är kvinnor och ursprungsbefolkning.

Vi tränger oss genom marknadsstånden och hittar till slut hem till fru Floridalma där spar- och långruppen ”Las Luqueñas” har samlats. Välkomnandet jag fick till gruppen och till henne och hennes familjs hem var otroligt. Jag hann knappt komma in genom dörren som inte var mer än en stor plåtskiva innan jag fick byta om till en traditionell klädsel från San Lucas med allt vad det innebär och få håret flätat med ett sidenband. Dom ville visa mig en del av kulturen från just deras by och vi tog massor med bilder och bara pratade och skrattade tillsammans. Efter en bön var det dags att sätta igång med mötet. Dom förklarade lite om gruppen, affärsplanen och om deras personliga erfarenheter om att vara mödrar till barn med funktionsvariation. Dom förklarade att trots alla motgångar, svåra stunder och sociala och ekonomiska hinder som en funktionsvariation kan innebära, så har dom varandra och med gruppens support och lite extra hjälp på vägen så ska dom fortsätta kämpa. Dom måste fortsätta kämpa, och i stunder när det känns som att dom bara vill ge upp så försöker dom påminna varandra om varför dom måste fortsätta. Deras livshistoria och situation väckte många känslor och tankar i mig. Jag blev arg, inspirerad, ledsen, uppgiven, glad och imponerad på samma gång. Och tacksam. Tacksam över att jag fick vara där och på så sätt får vara del av deras resa, att dom ger mig perspektiv på saker och ting och över det fantastiska välkomnandet dom gav mig. Sedan delades materialet som dom hade investerat i ut, både vävstolarna som man knyter upp i taket och fäster i midjan, och tråden dom köpt för att sätta igång arbetet. Hela gruppen skrev under avtalet efter att ha gått igenom vad det innebär att ta emot ett startkapital från ACOPEDIS. Dom som kunde skrev sitt namn med penna och dom som inte fått möjlighet att lära sig skriva i livet, ens sin egen namnteckning, skrev under med sitt fingeravtryck med hjälp av en bläckdyna som Marta Alicia hade med sig.  Två av sex använde pennan.

I Guatemala är utbildningsnivån låg. Nästan hälften av den kvinnliga ursprungsbefolkningen är analfabeter. Det är fortfarande inte ovanligt att flickor inte tillåts fortsätta sina studier efter låg- eller mellanstadiet. Guatemala investerar omkring 3% av BNP i utbildning. Spanska är det officiella språket men än idag pratar en del av befolkningen endast ett av Guatemalas 23 olika mayaspråk och blir där igenom många gånger exkluderade från samhället. 

Efter mötet tog vi sällskap tillsammans med gruppens president Dora som spontant bjöd hem oss för att hälsa på hennes mamma María. Plötsligt satt jag på en platspall i ett till guatemalanskt hem och lyssnade på en till livshistoria, medan Marías yngsta dotter, och den nu ansvariga för hemmet, bjöd på coca-cola. Dora berättade om hennes barndom, om att två av hennes syskon dog i tidig ålder och att dom nu bara var tio syskon kvar. Om att dom ofta inte hade tillräckligt med pengar för att äta både lunch och middag. María berättade om relationen till hennes före detta man, hon ansträngde sig för att prata på spanska så att jag skulle förstå. Hon berättade med tårar i ögonen om våldet, om hur hon tog med sig sina barn ut i bergen för att samla ved men försökte bära så mycket som möjligt själv för att dom allra minsta skulle slippa. Hur hon till slut var tvungen att lämna mannen för rädslan att han en dag skulle slå henne till döds och vem skulle då ta hand om barnen? María är sjuk och behöver opereras, men eftersom mannens nya fru inte hade pengar nog att betala hans begravning när han gick bort för något år sedan, har operationen skjutits upp då María och Dora belastades med en oväntad utgift. 

I Guatemala är våld mot kvinnor väldigt vanligt och kvinnor och flickor utsätts för den ständigt närvarande machokulturen varje dag. Det finns något som heter "femicidio"; mord på en kvinna på grund av hennes kön. Kvinnor är underrepresenterade i samhällets alla utrymmen och i parlamentet är 12,7% kvinnor, en siffra som ligger långt under det latinamerikanska snittet. 

Sedan var det dags att åka hem och jag står på flaket i pickupen i min nya fina blus och tittar på den otroliga utsikten över sjön och tänker att trots förutsättningarna, och trots landets historia och politiska situation så finns det människor som inte ger upp och civilsamhället tar mer och mer plats varje dag och kräver förändring och rättvisa.

Vad kan vi förändra inom dom närmsta fem åren? Carina ritade en cirkel på pappret för att markera att det var första punkten på en lista och tittade upp på oss i grupp tre ”kanske vi borde gå ihop alla organisationer och samarbeta mer för att kunna skapa mer förändring?”. Grupp 2 föreslog att man borde satsa mer på ungdomar, en annan grupp att fokusera på kvinnors egenmakt för att radera sexism och minska våldet. Utbildning och att jobba med lärare för att kunna påverka redan i tidig ålder i skolan nämndes, och politisk påverkan på högre nivå för att kunna förändra prioritering i budgeten var en annan idé. Ingen nämnde ”förändra hela världens historia” och ingen tyckte att ge upp var ett alternativ. Vi var överens om att fortsätta kämpa tillsammans. 

Lilia sitter i rullstol och hennes hem är byggt i en trappa. Kanske i och med vävgruppen kan dom i framtiden ha råd med att bättre anpassa deras hem efter Lilias behov. Fr. vä: Marta Vicente, Josue Tzunun, Floridalma Raxtun, Lilia Yaxon Foto: Dora Campa

Överlämnande av vävstolar! Under nästa år kommer dom att träffas ett par gånger i månaden för att lära sig mer om vävning och hjälpa varandra. Fr. vä: Dora Campa, Claudia Jacinto, Mercedes Catu, Floridalma Raxtun, Angelina Musia. Foto: Elin Morén/IM

Vi hade två spännande dagar i El Salvador tillsammans med kollegor från de flesta olika partnerorganisationer. Att man kunde bada i havet på lunchrasten var bara en bonus! Fr. vä: Carina, Any, Marta Alicia Vicente, Petrona Cuy, Ruth Foto: Elin Morén/IM

Här skriver deltagarna i Las Luqueñas förväntansfulla under kontraktet och tar samtidigt emot sin check på 4000 GTQ (4600 SEK). Fr. vä: Claudia Jacinto, Floridalma Raxtun, Marta Alicia Vicente. Foto: Elin Morén/IM