Din varukorg är tom.
Callistus Gunhe visar stolt upp sonen Elton, 4 månader, utanför sitt hem. Foto: Jessica Olsson/IM.

Blogg: Hiv-positiva Callistus – från hopplöshet till babylycka

10 november 2017

Callistus Gunhe, 34 år, hade förlorat hoppet om att skaffa ett till barn. Faktum är att hon hade förlorat hoppet över livet. Efter att ha gift sig 2002 och de följande åren fött tre barn som alla dog, var hon på väg att ge upp. Inom en kultur där en gift kvinna snabbt förväntas bli gravid och skaffa barn, gärna många, var det inte lätt för Callistus att vara barnlös.
– Jag såg inte längre mig själv som en person värd att leva, berättar hon för mig.

Under 2007 blev hennes tredjefödda barn sjuk och tagen till sjukhuset. Väl på sjukhuset testades Callistus och fick reda på att hon var hiv-positiv. Strax därefter avled hennes barn och Callistus själv blev väldigt dålig. Hon var så sjuk att hon till och med förlorade medvetandet, och förd till sjukhuset sattes hon omedelbart på ART (anti retroviral treatment), den behandling som på svenska brukar kallas bromsmediciner och som ges till hiv-positiva. Callistus återhämtade sig och hennes virusnivåer sjönk.

På hälsokliniken fick hon rådgivning kring att leva positivt med hiv. Hon fick råd om att hålla god hygien hemma, använda skydd vid sex, och äta en balanserad kost. Callistus odlade flitigt i sitt grönsaksland, och morötter, tomater, lök och ärtor bidrog till en näringsrik kost. Hennes hälsa förbättrades, men utan barn kände hon ändå att någonting saknades. Hon säger att hennes man drack alkohol och var ansvarslös, eftersom det inte fanns några barn att ta hand om. I byn där hon bor kände hon sig diskriminerad.
– Byherrarna sa till mig att jag inte behöver vara med och bidra till communityt eller stödja våra skolor, eftersom jag ändå inte har några barn. Jag kände att jag inte var en människa. För det första, för att jag var hiv-positiv, och för det andra, för att jag inte hade några barn, säger Callistus.

Men 2013 förändrades allt. Efter mer stöd och rådgivning från kliniken födde Callistus en flicka vid namn Makanaka, som föddes hiv-negativ. Makanaka testades negativt efter 6 veckor, och testades negativt igen efter 3 månader. De tog till och med dottern till ett annat sjukhus för att bekräfta resultatet.
– Jag kunde inte tro det. Jag var så glad. Mina svärföräldrar var glada, alla var glada. Innan rådgivningen på kliniken hade jag aldrig trott att en hiv-positiv kvinna kan föda hiv-negativa barn, säger Callistus.

Fastän väldigt glad över sin dotter, drömde Callistus som många andra här om att också få en son. Och hennes önskningar blev besvarade. Den 20 juni 2017 föddes sonen Elton, som även han föddes utan hiv. Callistus berättar att hennes liv har förändrats mycket sedan hon fick sin friska dotter och son. Hennes man är numera ansvarstagande eftersom han vet att det finns barn att ta hand om. I framtiden hoppas Callistus att hon ska kunna få ett jobb, eller i alla fall sysselsätta sig med en inkomstgenererande aktivitet som kycklinguppfödning. Hon har redan fem kycklingar. Hennes råd till andra hiv-positiva kvinnor som kämpar är att besöka sin närmaste hälsoklinik för rådgivning.

Besök på hälsokliniken ger hopp
På hälsokliniken i Nyarumvurwe får vi glada nyheter. Barnmorskorna Rudo Mashingaidze och Regina Kachere berättar att sedan 2013 fram till nu har alla hiv-positiva mammor som fött barn på kliniken fött hiv-negativa barn. På grund av platsbrist tvingas dock vissa föda hemma eller på vägen till sjukhuset, vilket ökar risken avsevärt för att en hiv-positiv moder överför viruset till barnet.

I Zimbabwe är det inte längre vanligt att föda barn hemma, och de flesta vet att en förlossning på sjukhuset eller kliniken har många fördelar. Förutom att det minskar risken för komplikationer vid födseln innebär det också att barnet har stora chanser att föddas utan hiv, även om modern är hiv-positiv. Om den gravida kvinnan befinner sig på sjukhuset inför förlossning och är hiv-positiv ges hon PEP, post-exposure prophylaxis, som används för att förhindra hiv-smitta, vilket också ges till det nyfödda barnet. Vid sjukhusförlossningen använder även barnmorskorna två olika verktyg för att klippa navelsträngen för att reducera risken att virus överförs via blod från modern. Barnmorskorna berättar att de som föder hemma använder det som finns att tillgå för att klippa navelsträngen, som ett rakblad eller en sten. De har inte heller möjlighet att ges PEP, och ett barn till en hiv-positiv mor utan behandling får sannolikt också hiv.

I Zimbabwe lever 13.5% av befolkningen med hiv, vilket motsvarar 1,3 miljoner människor.* Barnmorskorna berättar att de flesta numera känner till hur hiv överförs. Barn får lära sig om hiv i skolan. Ändå är det många som har testat hiv-positivt som har svårt att acceptera sitt resultat och lever i förnekelse, säger Regina. Det beror delvis på den stigma som fortfarande finns kring hiv. Jag frågar hur testning och rådgivning om hiv går till, och hur samtalet brukar se ut efter att en person har testat hiv-positivt. Regina svarar:
– Vi säger till dem: att vara hiv-positiv innebär inte att vara en aids-patient.

Att drabbas av hiv är inte längre en dödsdom, och de flesta lever ett långt liv utan att utveckla aids. Callistus historia och barnmorskornas statistik visar att det finns väldigt goda chanser för en hiv-positiv kvinna att föda hiv-negativa barn. Behandlingen är gratis och 75% av de som lever med hiv i Zimbabwe har tillgång till ART. Andelen som har tillgång till medicinen ökar, medan nya hiv-infektioner och aids-relaterade dödsfall minskar.** Utvecklingen går framåt.

NCDT arbetar med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter genom kunskapshöjande aktiviteter och stöttar denna hälsoklinik så att de kan utöka platserna på mödravården vilket gör att fler gravida kvinnor kan ha en säker förlossning och föda barn fria från hiv.

*Källa: UNAIDS, 2016
**Källa: UNAIDS, 2016

Barnmorskorna Rudo Mashingaidze och Regina Kachere står utanför mödrahemmet dit gravida kvinnor kan komma och bo innan beräknad födsel. Foto: Jessica Olsson/IM.