Din varukorg är tom.
Janne Josefsson intervjuar Mikael Ribbenvik, generaldirektör för Migrationsverket. Ann Svensén, generalsekreterare för IM. Bilden är ett kollage. Bild: Faksimil SVT Play / Linus Edlund, IM

Fel fokus när SVT granskar utvisning av ensamkommande

26 oktober 2017

Skickas ensamkommande i döden när de utvisas till Afghanistan eller inte? Den frågan utforskade SVTs uppdrag granskning i gårdagens program. Men genom att lägga sådant fokus på detta desperata utrop missade journalisterna många viktiga aspekter.

2015 kom en stor mängd människor på flykt till Sverige, många ensamkommande med ursprung i Afghanistan. Två år senare finns dessa barn och unga kvar i Sverige, utsatta för ett enorm psykiskt lidande. Många har försökt ta sitt liv, några har lyckats. Att UG gång på gång ifrågasatte ungdomarnas desperata utrop ”ni skickar oss i döden” sätter fokus på fel sak. Värst blev det kanske när Uppdrag granskning på twitter delade sin i övrigt ganska balanserade rapportering med kommentaren: ”De sänds i döden säger UngiSverige men #granskning hittar bara uppgifter om en afghan som har dödats efter att ha utvisats från Sverige”.

”Bara en”. Det är värt att fundera på hur vi uttrycker oss om människoliv i dessa tider. De barn och unga som valt döden före att skickas tillbaka har uppenbarligen inte sett döden som det stora hotet. När Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik i programmet hänvisar till att dessa ungdomar ”sett det här livet och sedan tvingas tillbaka till det där livet” låter det som att det handlar om ungdomar som vant sig vid lyx och flärd och nu är rädda att förlora ett gott liv. Vi som arbetar med dessa unga vet att så inte är fallet. Skräcken de känner vid tanken på att skickas till Afghanistan är av ett helt annat slag.

I programmet citerades en representant från den internationella myndigheten för flyktingar, IOM. Citatet fick det att låta som att de som skickats tillbaka främst hade ekonomiska bekymmer, och i debatten runt programmet tog många det som bevis på att ungdomarna flyr fattigdom snarare än våld. Det är där UGs rapportering glappar. För vad leder denna fattigdom till, om vi nu väljer att fokusera på den istället för de akuta säkerhetsrisker som alla som befinner sig i Afghanistan utsätts för? Det är inget outforskat område. Att utsatta unga män i Afghanistan tvingas in i såväl prostitution som droghandel och tvångsrekrytering till terrornätverk och andra väpnade grupper är dokumenterat.

Förra veckan var den blodigaste på flera år i Afghanistan. Att situationen är farlig är ingenting som Migrationsverket förnekar. Myndighetens egen bedömning är att landet, med undantag av två regioner, är i väpnad konflikt. UD avråder svenskar från att åka dit, bland annat med formuleringen: ”Risk för att drabbas av terrorhandlingar föreligger i hela Afghanistan och för samtliga personer som vistas i landet”. Det kanske inte är ett regelrätt skäl för asyl, men det bör vara ett tungt vägande argument för att de många ensamkommande som finns i Sverige idag, och redan hunnit rota sig här, ska få stanna.

En annan fråga som programmet helt bortser från är de långa handläggningstiderna. Enligt många svenska lagar ska svenska myndigheter ta hänsyn till tid, anknytning och den enskildes omständigheter. Den som hyr en bostad i andra hand får extra skydd för att bo kvar efter två år. Hur länge du har varit anställd påverkar hur lång uppsägningstid du har om din arbetsgivare vill säga upp dig. Ånger- och reklamationsrätt tar hänsyn till tiden som passerat sedan köpet genomfördes. Vid vårdnadstvister om barn beaktas det som kallas kontinuitetsprincipen. Den tar hänsyn till var barnen bott och omställningen det skulle innebära för barnet att ryckas upp ur denna miljö.

Men när beslut om uppehållstillstånd ska fattas, det kanske viktigaste beslutet i dessa unga människors liv, tas tydligen ingen sådan hänsyn. Oavsett hur länge som en asylsökande person har bott i Sverige, utan hänsyn till det nätverk, de relationer, det yrkesliv som byggts upp i det nya landet ska den som får avslag kastas ut. Det är fel och inhumant.

Man kan också ifrågasätta att 18 år är en så knivskarp gräns i asylärenden. För att det är då man blir myndig kan tyckas vara det uppenbara svaret. Men annan svensk lagstiftning och rättsbedömning tar hänsyn till att övergången till vuxenlivet är succesiv. Svenska domstolar tänker på om ett brott är begånget före en gärningsmans 21-årsdag. Den som är under 20 år får enligt svensk lag inte ges tillträde till ett kasino och den som inte fyllt 20 kan tvångsvårdas enligt lagen om vård av unga. För att få sterilisera dig på ett svenskt sjukhus utan särskilt tillstånd från socialstyrelsen krävs att du är 25. Men i beslut om att få stanna i Sverige är det alltså 18-årsdagen som gäller. Varför?

Vi står inför en grupp ungdomar vars lidande vi själva, genom vårt lands politik, är del av. De har hamnat i en rättsosäker och inhuman asylprocess, där de dessutom står ensamma med oläkta trauman och nya sår som rivs upp på grund av den förlamande ovisshet som migrationsverkets långa handläggningstider innebär. Sverige har inte kunnat ge dessa barn och unga den vård och det stöd de har rätt till. Civilsamhället sliter, men klarar inte att möta de stora behov som finns.
Vi som arbetare med dessa barn och unga möter idag en hopplöshet så mycket större än vi någonsin sett och erfarit i vårt arbete med barn och unga på flykt. Vi möter ungdomarna på individnivå, men eftersom vi är så många som vittnar om samma sak går det att generellt säga att situationen är alarmerande.

När vi kräver att de ungdomar som idag väntar på asyl i Sverige befrias från sin ångest och får amnesti nu är det inte för att vi vill sätta hela asylsystemet ur spel. Det är för att vi anser det ovärdigt vårt land att behandla unga människor på detta vis!