Människor i lågor - så inleds ett nytt år i Tibet

”Självbränning innebär att den som försöker ta livet av sig, sätter eld på sig själv med hjälp av någon form av brandfarlig vätska. Åsynen av en brinnande människa är mycket påträngande och därför är detta en självmordsmetod som ofta används som en politisk protesthandling” (Wikipedia, februari 2012).

Åsynen är mycket påträngande. Jag tittar på filmen. Den är lågupplöst och pixlad, taggig, oklar. Men att en människa går nerför en gata är helt klart.

Hon, för det är en hon enligt bildtexten, ropar något. Sen börjar hon brinna. Kameran skakar till. Hon brinner allt häftigare, men hon fortsätter gå. Och det som känns allra mest obehagligt är att hon verkar fortsätta ropa trots att hon brinner, en ramsa, monotont om och om igen.

Sen faller hon och det tystnar, kameran skakar och YouTube-loggan dyker upp med tips om andra filmer från tibetanska självbränningar. Relaterad information kallas det visst – relaterade självmord är vad det är.

Självbränningar

Jag vet ju vad det är jag klickat på, jag vet att det är en tibetansk nunna som utför en alltigenom desperat handling – hon tänder eld på sig själv för att synas och höras. Det är inte våld mot någon annan än henne själv, och går därför – hyggligt – ihop med ickevåldsprincipen.

Hur hamnade vi här? Hur hamnade Kinas politik i Tibet i en så påträngande återvändsgränd?

Svaret kan bli långt, det kan sökas tillbaks i den fluktuerande relationen mellan de båda folkslagen – tibetaneran på högplatån i väst och han-kineserna i det tättbefolkade låglandet i öst. Den relationen har haft många olika karaktärer, beroende, oberoende, konflikt och allians.

Men varför skall man behöva leta tusentals år tillbaka i tiden för att finna svar på vad som är acceptabelt beteende mellan en stat och dess invånare? Det behöver man förstås inte.

Istället kan vi nöja oss med att konstatera att dagens kinesiska kontroll över den tibetanska högplatån är något fullständigt nytt. Den går djupare, oroar tibetanerna mer och är repressiv på en nivå som aldrig förut existerat. Kina bryter i Tibet mot i princip varenda artikel i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Idag tycks försoning lika långt borta som för 60 år sedan. Och många tibetaner tycker inte de har något kvar att förlora.

I mitten finns Dalai lama. Han är Kinas fiende nummer ett – i världen. Ingen skapar så mycket uppståndelse och drar fram så mycket kritiska röster mot Kinas styre som han. Oavsett om han själv pratar om förtryck och tibetansk autonomi eller inte så gör media det i de länder han besöker. Och han verkar aldrig tröttna på de där besöken – han reser från land till land, världen över.

I Kina, inte minst då i det av Kina kontrollerade Tibet, är han en paria. Förbjuden. Du kan inte läsa hans texter eller det som skrivs om honom i icke-kinesiska media. Att äga hans foto straffas hårt. Att tillbe honom är likvärdigt att vara separatist och fiende till staten. 

Problemet, vilket jag [eller Medmänsklighet] tidigare skrev om inför Dalai lamas besök hos IM förra året, är att det är strängt taget omöjligt att vara praktiserande tibetansk buddhist utan att tillbe dess innersta väsen, dess högsta dygd, bodhisattvan Chenrezig – på jorden manifesterad av Dalai lama.

Förbjuder du honom förbjuder du religionen, och tibetanerna är i sanning verkligen troende. Tibet var fram till 1950 världens extremaste teokrati och tron, buddhismen, genomsyrade på gott och ont hela samhället.

Det har Kina försökt förändra, med lagar, regler och ekonomisk utveckling, men också med straffläger, tortyr och våld. Framförallt riktat mot klostren – munkarna och nunnorna.
Självbränningarna har pågått i över ett år nu. Det har blivit ett sätt att få uppmärksamhet för sina protester på ett sätt som andra stilla protester inte ger.

Ickevåld är tyvärr ganska opassande för moderna medier. Det händer liksom inget. De obehagliga bilderna av brinnande munkar och nunnor däremot sprider sig, de ger rubriker, de skapar trender på twitter och tvingar fram skarpa uttalanden från Washington. Det funkar.

En google-sökning på Self-immolation bekräftar bilden. Träff efter träff som går igenom person efter person som bränt sig själv till döds. Metodiskt, kalkylerat.

Det började i en isolerad och välkänt spänd region i de nordöstra delarna av Tibet – de delar tibetanerna kallar Kham och som Kina placerat utanför deras Tibet, d v s Tibet Autonomous Region. Mellan mars och september 2011 hade vi fyra fall. Mellan oktober och januari ytterligare tolv, och nu har det spridit sig över hela Tibet.

Kinas svar på självbränningarna är i sig märklig läsning. En person som överlevde ett försök till självbränning dömdes i en rättegång för ”försök till att störa den allmänna ordningen genom att ta livet av sig”. En annan person, vän till den förstnämnda, dömdes för ”hjälp till försök att störa den allmänna ordningen genom att ta livet av sig”.

Att störa den allmänna ordningen, stabiliteten, är att utmana staten och den kinesiska regimen verkar frukta detta mer än något annat.

Men utmaningen mot Kina tilltar alltså åter i styrka. Tsaptai Tsering tände eld på sig själv 3 februari. Och i skrivande stund rapporteras om tre nya fall igår. Om några dagar har även vi deras namn.

Totalt är vi uppe i 20 personer tänt eld på sig själva, de flesta har dött. Uppmärksamheten har skapat oro men också momentum för motstånd, vilket under januari ledde till en serie protestmarcher. Kina besvarade protesterna med våld och minst fem döda, troligen fler.

Så inleddes ännu ett år i Tibet.

Den unga nunnan i filmen stannar kvar hos mig. Och hennes märkliga skanderande som följde henne in i döden.

”Long Live Dalai Lama”.

Hon skrek på engelska.

IM arbetar med hälsa, utbildning och försörjning för tibetaner i Nepal och Indien.

Du kan stödja IMs arbete världen över genom att sätta in en gåva på 

Pg: 90 07 06-3.

Vi måste visa att vi ser vad som sker, att vi finns där beredda att bidra till ett drägligare liv.
 

Läs mer hos det internationella Tibetnätverket.

Läs mer om Tibet i Tibet News Archive.

Lägg till ny kommentar